Kokt, stekt, friterad

TL;DR

Fast i ett fiskstim

Men berget gick bra ändå

Wut – bajsat på mig?

 

Det fanns en plan, det gjorde det. Kan redan nu spoila och säga att det inte alltid blir exakt som man tänkt sig.

Simstart. Kaos. Det dröjer nästan ända till vändningen innan jag får någorlunda fritt vatten. Totalstopp minst 15 gånger på första halvan. Inget flyt att tala om. Får lite bättre vatten på väg in, men är fast i en rätt stor och ihoptrasslad klunga nästan hela vägen. 21 sekunder långsammare än tiden förra året. Bah.

Lugn T1 för att inte dra upp pulsen. Iväg. Ingen vidare känsla. Svårt att säga i efterhand vad det var som var fel – det kändes mest bara… obra. Den dåliga känslan släpper något när jag kommer in i dödsbacken och får börja mata uppför. Känner mig stark och rullar på med en för ändamålet förträffligt låg puls. Hamnar i dåligt sällskap på väg ner från berget och får bromsa alldeles för mycket. Bah. Det rullar inte alls på som jag vill och väl ute på motorvägen där jag förra året susade fram i 40 km/h+ får jag kämpa för att komma upp i 30 km/h. Med någon mil eller två kvar kommer Sofia Smilfink susandes förbi med ett “nu får du öka tempot, kompis”. Helvete. Tar rygg och lägger mig på behörigt avstånd och ser till att inte släppa henne ur synhåll. När vi kommer in på den några kilometer långa raksträckan in mot målet glider jag förbi med ett “heppåre” och dundrar på mot T2. Med cirka 42 millimeter kvar klämmer sig Sofia förbi och får ett försprång in i växlingen.

Kommer ut på löpningen, hal som en ål, efter en grundlig solkrämsmarinad. Benen skriker “lägg av föffan”. Vill gå. Tvingar mig själv att springa till första stationen efter cirka tre kilometer. Lyckas kyla ner mig något och passar på att sträcka ut diverse kroppsdelar i någon minut. Lunkar vidare. Efter fem kilometer, då får jag gå, men inte innan.

Ser roligare ut än det var

Ser roligare ut än det var. Foto: Jonas Demnert.

Vid fem kilometer tvingar jag mig att löpa till nästa station. Sen till sju kilometer, för det är ju en tredjedel. Och sen kutar jag på till dryga milen, för det är ju halvvägs. Lika bra att springa vidare till nästa station. Helt plötsligt känns benen OK i några kilometrar. Bara fem kilometer kvar. Det blir ingen rekordhalvmara eller superslakt av sluttiden, men med några minuter tillgodo till förra årets tid kutar jag in på 6.32:58 med en hjärna som sedan länge slutat fungera i den 35-gradiga värmen.

Står dubbelvikt i ett par minuter och kippar efter luft. Huvudet kokar. Sköljer av mig i en dusch innan jag hittar i-mål-gångna vänner. Sätter mig ner på en vit plaststol och när jag tittar ner ser jag att den är dränkt i brunt, äckligt vatten. Istället för att bara konstatera att det lätt blir så när man sköljer bort många timmars damm från kroppen får jag för mig att jag gjort en Göteborgsvarvet (fritt fram att bildgoogla om du inte vet vad jag menar) och att ingen vågat säga något. Satan. Kränger på mig ett par tights och inser att det nog är läge att få skugga, mat och dricka. På grund av obefintlig finmotorik drar jag min tallrik med mat rakt ner i sanden. Får en ny (tack!).

Checkar så småningom ut cykeln och rullar tillbaka till hotellet. Funderar rätt mycket på vad det var som kändes så dåligt och så jobbigt egentligen. Först flera dagar senare slår det mig – det är inte så mycket prestationsångest att åstadkomma en bra tid utan snarare prestationsångest över att jag borde ha det roligare där och då under loppet. Sommarens nöt att knäcka, med andra ord.

Stort tack för alla glada tillrop innan, under och efter loppet! Det är värt hur mycket som helst, trots att jag ylade “skjuuuut miiiig” till delar av hejaklacken där under löpningen.