En så kallad race report

Jahopp nu har det gått en dryg vecka sedan Kalmar, och jag har gått runt och försökt komma på hur jag ska skriva den här race reporten egentligen. Det finns liksom en hel del grejer att gå igenom och sortera efter ett så långt lopp, men i mitt fall den här gången så var det inte så mycket som stack ut. Det mesta blev strax över förväntan men kändes ändå lite medelmåttigt på något sätt. Men jag tar det väl steg för steg så får vi se var det hela landar, för tankarna några dagar innan läs här.

Just idag är jag stark, just idag mår jag bra…

Det var en lite annorlunda upplevelse att stå och bröla med i de orden mitt på en bilväg strax innan sju på morgonen tillsammans med ett par tusen neoprenklädda, vältränade och fokuserade individer. Ingen annan förutom Linda verkade vilja sjunga med heller, och ingen hade en halsduk att hålla upp. Det stoppade inte oss från att gapa på. Sen gick startskottet. Och inget hände riktigt. Eftersom det var rullande start där tidtagningen startade först när man klev nerför den ganska smala rampen ner i vattnet så fick vi köa oss fram i 3-5 minuter ungefär innan det satte igång. Och då hände det desto mer.

För det första så tog jag tre simtag och gick upp för att andas åt det håll där publiken stod i fyr-femdubbla led längs kajen och hejade som om det inte fanns någon morgondag och jag kände att tårarna rann till lite i ögonen. Men innan jag hann fundera så mycket mer kring det började man svänga ut ur den lite skyddade delen av hamnen och började simma rakt ut mot den rätt så tuffa sjön som gick, då blev det mer fokus på att bara försöka simma på med schysst teknik, men framförallt på att navigera. Generellt hade jag inga större problem med att det var så stökigt vatten vad gäller illamående eller simteknik, men det var ju det där med att hitta dit man skulle simma. De första två sträckorna var inga större problem, där hade jag full koll på landmärken att ta sikte på, men när man vände tillbaka igen så kom jag snett. Det var folk som simmade åt alla håll och bojarna såg man bara vid typ var tredje siktning. Jag hittade till slut en båt som pekade in mig åt rätt håll och en stund senare lyckades jag även hitta den sista röda rundbojen som skickade in en i lugnare vatten igen. Väl inne i hamnen pustade jag ut över att det värsta var över, sekunden efter pusten simmade jag sen över benen på någon som drog på en rejäl spark i mitt heligaste. Tog det som en pointer och fokuserade på igen och vevade mig till slut upp ur vattnet. Sluttid på simmet 1:17:15

Wroom wroom

Wroom wroom

Ut på cyklingen var jag väldigt inställd på att inte gå för hårt, vinden låg ju på i mer eller mindre rakt från öster, med lite tendens från norr. Så med andra ord började det med ett par nätta 6 km på en högst oskyddad bro med vinden rakt i fejset, lätt hänt att man trycker på helt i onödan för att hålla något slags snitt eller bli av med eländet. Höll mig lugn och tuggade på, och intalade mig själv att det skulle vara rätt drygt mer eller mindre tills det var dags att åka tillbaka över bron sisådär 10 mil senare, så ingen idé att stressa upp sig. Mycket kastvindar, trevlig miljö. Det hände inte så mycket mer än att jag höll på crasha lite påväg in i Mörbylånga. Missbedömde en kurva, tvärnitade och var påväg att kana in i en trottoarkant innan jag kom till sans och hoppade upp med cykeln och sladdade ut lite i gräset. Fick mer vatten på min kvarn om att ta det lugnt och sansat och följde väl det till punkt och pricka. Satte mig upp och stretchade ut rygg, armar och nacke hyfsat frekvent, stannade till för en nummer två på toa i Resmo och drog sen vidare.

Tillbaka på fastlandet var cyklingen ljuvlig. Hade lyckats hushålla perfekt med krafterna och fick egentligen aldrig någon dipp, det rullade mest bara på (no pun intended) och när löpningen närmade sig så tänkte jag lite att jag inte riktigt ville byta än, det gick ju så bra med cykeln tänk om löpningen skulle vara misär? Det kan ju ställas i kontast med förra året i Zürich när jag gastade om att jag skulle bränna upp min cykel i T2. Cykeltiden landade på 5:44:26 och en totaltid just då på 7:06:18. Sub-11 var jobbigt när räckhåll.

Nästan alltid en skönhet

Nästan alltid en skönhet

Ut på löpet var jag enormt lycklig över att benen kändes riktigt fräscha och pigga. I vanlig ordning behövde jag göra ett toastopp efter ungefär tre kilometer, men magen höll ändå ihop och jag kunde fortsätta pilla i mig energi hela löpet. Efter halvmaran låg jag fortfarande på en pace för att i alla fall klara maran under fyra timmar men för att komma under 11 skulle jag behöva öka lite, inte bara hålla tempot. Det blev inte riktigt realistiskt med tanke på min bristande disciplin på långpass. Tappade istället något, inte så mycket på grund av lägre löptempo men däremot blev det längre och längre promenader genom vätskestationerna. Och på sista varvet unnade jag mig också att gå uppför den enda lilla uppförsbacken som fanns på banan, det var liksom skitsamma jag skulle klara det. Det skulle bli en ok tid. Inget pers. Ingen sluttid under 11. Då kändes det lite trevligare att ha lite kräm att springa inne i stan och och njuta lite av målgången.

11:11:47. En Ironman igen.

11:11:47. En Ironman igen.

Löpningen landade på 4:03:12, totalen 11:11:47 och det gick ju vägen det här. Finns säkert massa mer jag skulle kunna säga om härliga duschar, underbar publik och massor av passande musik, men det gör sig nog ändå inte så bra i text. Istället kan jag varmt rekommendera er att åka till Kalmar nästa år och uppleva det hela på egen hand, ni kommer inte att ångra er.